Vandrar i snötäckt landskap och det kommer över mig, det som så många visa sagt före mig, ”efter mörker kommer ljus”. Efter en mörk november kommer ljuset in i december med tända ljus, ljuslyktor i fönstren, ljuset från snön. Snön som jag är så tacksam för när jag är ute och vandrar. Snön som lyser upp efter regniga dagar under hösten.
Jag blir återigen uppmärksammad på att allt, allt kommer, stannar en stund och sedan försvinner det. Det här gäller för årstider, tankar, känslor och förnimmelser. Även om vissa saker som t ex sjukdomar och krig såklart kan vara av en annan karaktär.
Det blir tydligt för mig igen hur tacksam jag är att jag får ha alla delar i mitt liv både mörker och ljus. Hur det har format mig till den jag är, hur mörkret har möjliggjort att jag kan se ljuset med andra ögon, och hur ljuset har gjort att jag kan vara i mörkret på ett annat mer vilsamt sätt.
Hur viktigt det är för mig att det finns balans både i mig själv och utanför mig själv och att jag kan skapa balansen i mig. När jag lyckas skapa den, så känns det som att jag ser balansen och motpolerna utanför mig på ett mer livgivande sätt.
