Vaknar upp till en dag som inte är som alla andra. En sorgens och smärtans dag. En dag då jag påminns igen om att livet är ändligt. En bekant, på en armlängds avstånd, men som ändå kommer nära, förlorade sin son igår. Plötsligt och oväntat.
Det är obegripligt att ta in, sakta kryper det under skinnet och in i det djupaste av själen.
I döden har jag genom åren mött mig själv och i det svåraste ändå med tiden funnit en mening. Det blir ytterligt smärtsamt och obegripligt när en ung själ som precis börjat sin livsbana pötsligt slits upp ur detta liv.
Vad är meningen när unga som precis påbörjat sin resa dör? Svårt att få fatt i. Hur tar vi hand om oss och vår själ i det svåraste? Hur kan vi ens ta oss vidare från det som inte får hända?
Här behöver vi stöd och samtal. Vi behöver prata om och om och om igen om det som skett.
Tiden läker inte såren, enligt min erfarenhet, såren ändrar skepnad. Att tillåta sig och tillåtas vara i sorgen kan med tiden läka.
