Människan lever genom skillnader. Vi skiljer mellan sant och falskt, tryggt och hotfullt, mitt och ditt, nära och främmande. Denna förmåga hjälper oss att orientera oss. I samma rörelse som gör oss kloka finns också en risk. Att urskiljning glider över i dömande, och att dömande stänger den väg där förståelsen annars hade kunnat börja.
Skillnaden mellan att döma, att urskilja och att förstå är därför inte bara språklig eller filosofisk. Den är djupt mänsklig. Den formar min syn på mig själv, våra relationer, våra organisationer och vårt sätt att se på dem som inte är som vi.
Hur kan jag möta skillnad, olikhet, osäkerhet, rädsla utan att göra det till avstånd? Utan att göra den andre till främling, fiende eller kategori? Det betyder inte att varje gränsdragning är fel. Att bygga broar mellan människor är inte att sudda ut skillnader, de skall få finnas, vi kan se dem, de kan få vara olika och bestå. Att se olikheter och sätta gränser där det behövs är essentiellt.
Att vi kategoriserar är i sig inget problem, så fungerar hjärnan. Problemet uppstår när vi tror på allt vi tänker. Därför är vår medvetenheten så avgörande. Den etiska frågan är inte om vi ska urskilja, utan när orientering går över i förhastad dom.
En juridisk dom gör i bästa fall tre saker: den prövar, väger och motiverar. I vardagligt dömande gör vi ofta motsatsen. Vi snabbsorterar, förenklar och låser bilden innan prövningen ens har börjat.
Att döma är därför inte bara att observera. Det är att avsluta. Att fälla ett inre avgörande. I juridisk mening ska domen komma sist: efter lyssnande, prövning och vägande av skäl. I vardagslivet kommer den ofta först. Vi ser ett ansikte, hör en accent, möter en livsstil, en tro eller en social markör, och inom oss uppstår snabbt en känsla av att vi redan vet. Vi tror att vi bara har registrerat något, men ofta har vi redan gett det en bestämd betydelse. Den andre har fått en plats i vår inre ordning.
Dömandet ger en särskild sorts lättnad. Det skapar ordning snabbt. Det befriar oss från osäkerhet. Vi slipper stå kvar i det som ännu inte är klart. Men priset är verklighetens djup. För när domen kommer för tidigt blir den sällan sann. Den blir ofta en spegling av vår rädsla, vana eller längtan efter enkelhet.
Att göra någon till dom är ofta att avkunna en tyst dom över vem den andra är för oss. Och kanske öppnas bron just här: inte i att vi slutar urskilja, utan i att vi lär oss skilja mellan urskiljning och domslut. Mellan att säga: du är annorlunda än jag, och att säga: alltså vet jag vem du är.
REFLEKTION:
- Vad tror andra att de vet om mig?
- Vad tror jag att jag vet om andra?
- Vad är skillnad mellan mitt omdöme och min fördom?
- När ger domen mig en känsla av lättnad?
- Vad skulle hända om jag lät min första tolkning vara en hypotes, lade den på axeln för att sedan se om jag kan hitta någonting mer?
- Vilka ”vi” har burit mig?
- Vilka ”dom” har jag lärt mig att se med misstanke?


